såklart
såklart ska jag inte ens få vara på bra humör länge nog att jag kommer komma ihåg det imorgon. nu är jag på jättekasst humör. jag är som.. tom på något sätt, känns som att även den finaste kakan blir misslyckad när jag är en del av receptet om vi ska använda metaforer. denhär sommaren var tänkt att den skulle bli den bästa någonsin. jag tycker att jag, för en gångs skull, är värd att ha roligt, få skratta och vara glad utan att känna ångest, irritation, stress och känna att jag är totalt misslyckad. tyckte gud likadant? NEJ det gjorde han inte. Just as something good happens something bad waits around the corner. dålig karma ? inte vet jag men jag tål det inte längre. jag står inte på något sätt ut. det är bra väder när jag jobbar, jag försover mig, jag stressar och får ont i magen, jag har snart slut pengar, jag har inte gjort ett jävla skit i sommar, jag har världens tråkigaste och sämsta liv. en sak finns det, en sak som faktiskt är positivt. och det är mina VÄNNER. tack för att ni finns, ni som känner för att ta åt er gör det, och sen finns det dom som inte borde ta åt sig och ni kan dra åt helvete, så enkelt är det! det känns som att vissa personer verkligen bara är ute efter att sabba någons liv. vad i helvete?? hur mår man om man ständigt söker bråk, avsiktligen sårar och förstör människor. Jag själv har varit med om en massa saker som inte är okej, och det äter upp mig, en liten tugga i taget, det ligger ständigt och nöter i mitt huvud. jag kommer aldrig släppa tankarna. dom säger att tiden läker alla sår, jävla bullshit ska jag säga, för mina sår kommer inte läka. hur vet jag det? för orden ligger och gnager varje dag. jag kommer ihåg ansiktsuttryck på folk som har sagt det, det ekar i mitt huvud och jag kommer exakt ihåg plats och vilket tonfall den personen använde och jag har försökt sudda ut minnena, för det är det alla säger att jag borde göra, jag har försökt och försökt och försökt och nu ska jag inte bara säga att det inte går och sen har jag inte försökt, men det försvinner inte. det sitter kvar och om jag nu ska ha så jävla tur (alla som känner mig vet att jag aldrig har tur ) så att det försvinner, eller iallafall tonar ut lite, kommer det ta år. år av ständiga försök att läka. orden sitter så hårt att jag ibland inte orkar kolla mig själv i spegeln. för mycket press. jag har gått omkring dag in och dag ut och frågat mig själv vad det är som jag har gjort så jävla fel att det blev såhär.jag har gått omkring och frågat mig själv varför inte alla jävlar som inte känner mig bara kan lämna mig ifred, låta mig leva ett vanligt liv och hålla käften!!!  jag kommer inte på något vettigt svar. det tar ont i magen att se eller veta om att någon mår dåligt. för ärligt talat så bryr jag mig inte speciellt mycket om hur jag mår, bara inte dom jag har omkring mig mår dåligt. jag gör ständiga försök till att verkligen, med hela mitt hjärta försöka hjälpa folk att må bra men jag får då fan ingenting tillbaka. under mina 16 år har jag varit med om en person som har sagt förlåt. en person. och detta hände i veckan.

okej om någon ens orkade läsa igenom det, creds till dig:D
kände bara för att skriva av mig och nu känns det lite bättre iallfall.
NU ska jag spela harpan:D
pöz